Villaägare i storstäder, som Sahlin knackar dörr hos då hon kampanjarbetar, måste rösta på partiet med entusiasm och inte, som nu, av uppoffring. 
S ska ta farväl till återinförd förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och borttagande av jobbskatteavdrag. Det får inte kosta i form av skattehöjningar för grupper med inkomster en bit ovan snittet att rösta på S. Och partiet måste bli bättre på att uppmuntra småföretag. 
S måste profilera sig vassare då det gäller jobben. A-kassan ska tydligt vara en omställningsförsäkring, där ersättningen ska vara god första tiden men sedan trappas av och upphöra. 
Att ha med Vänsterpartiet i samarbetet mellan S och Miljöpartiet inför valet var fel. Sahlin ville inte ha med Lars Ohlys parti. Hon blev tvingad till det av sitt partis vänsterflygel. 
Det rödgröna samarbetet blev därmed ett misslyckande. Ett alternativ med S+MP hade signalerat en mitteninriktning med chans att bryta upp blockpolitiken, underförstått lockat över något mindre borgerligt parti in i S+MP-samverkan. 
Det alternativ med S+MP+V, som blev av, signalerar blockpolitik och låser fast de borgerliga partierna i deras allians. 

Hur ska man se på Sahlins tal? 
Det är ingen hemlighet att Sahlin varit en S-politiker som legat åt höger i partiet. Som partiledare var hon dock tvungen att placera sig mer i mitten i partiet. 
Med innehållet i talet knyter Sahlin an till sin tidigare högerposition i S. Och hon är i talet mer av en debattör om partiets inriktning än en enande partiledare. 
S som ett mittenparti är emellertid något som på kort sikt har god chans att krossa Reinfeldts moderatledda alliansregering. 
För så här är det: Med ett närmande till mitten skulle S bli mer attraktivt för de där villaägarna i större städer med inkomster en bit över snittet. Det skulle leda till väljarvinster för S, från M. Men det skulle inte givet leda till ett större S-parti. Det ger dock med säkerhet en annan sorts parti, ett mer socialliberalt. 
I andra änden skulle nämligen S tappa väljare. Bland de där som Sahlin tycker att S talat för mycket om: de arbetslösa, sjuka, lågutbildade, låginkomsttagare, hyresrättsboende, pensionärer med låg pension, de som bor på de 80 procent av Sveriges yta där en minoritet av befolkningen bor. En del av dem skulle gå till Vänsterpartiet, några kanske till Sverigedemokraterna. Men många skulle bli valskolkare i protest mot att S överger dem. 

Ett högerförnyat S skulle få, säg, 28 procent. Men partiet erövrar mitten i svensk politik med sitt program och genom vunna röster från M-ledda alliansen, som då hamnar på mindre än 45 procent. 

Borg håller nämligen på att ge Sverige ekonomiska problem. Det kan låta konstigt, eftersom svensk ekonomi och statens finanser är starka. Men det är det som är problemet. För han borde göra något åt nackdelarna med ekonomins överhettning. En är de höga bostadspriserna beroende på bankers stora utlåning, men även sänkta skatter. Borg lutar sig dock tillbaka för annat ser ju bra ut. 
Det är att den ekonomiska tillväxten i år blir 5,5 procent, statsfinanserna går ihop trots lägsta skattekvoten sedan 1975, arbetslösheten minskar även om den ännu är på rätt hög nivå och inflationstakten i november är 1,8 procent, under riksbankens mål om två procent. 

Borg vill att andra, riksbanken och affärsbankerna, ska sköta den åtstramning som svensk ekonomi behöver. Problemet är att ingen av dem har intresse av det. 
Riksbanken ska bara se till inflationsnivån. Den är låg, inom det spann på en till tre procent där den bör vara. Riksbanken ska utifrån det inte höja styrräntan. Och i december höjdes den ju med 0,25 procentenhet. Så riksbanken vill avvakta med nästa höjning. 
Affärsbankerna har intresse av att öka sin utlåning och hävda sig i konkurrensen på utlåningsmarknaden. De har inga intressen av att minska sin utlåning. De vill ju ha fler kunder som lånar mer, inte färre som lånar mindre. 

Ändå uttalade i går Bankföreningen en rekommendation om att bostadslån bör amorteras ned till högst 75 procent av marknadsvärdet på den bostadsrätt eller fastighet lånet gäller. Att följa rådet är dock frivilligt. 
Och för några månader sedan höjdes kravet på kontantinsats vid bostadsköp från tio procent av köpesumman till 15 procent. Affärsbankerna tycker att dessa krav räcker. 

Det är alltså hos Borg bollen ligger för att strama åt de delar av ekonomin som lett till en begynnande bostadsbubbla. Det Borg borde göra är att ta tillbaka de skattesänkningar hans regering genomfört: förmögenhetsskatten, inkomstskatten och delvis fastighetsskatten. Det skulle få tydlig effekt och pressa ned bostadspriserna. Men Borg vill inte det. 
I går hade ekonomen Anders Åslund en artikel på DN-debatt. I den uppmanade han riksbanken att höja räntan mer och snabbare. Det kommer riksbanken, helt korrekt, inte att göra. 

Förutom att inflationstakten inte motiverar höjning är kronan redan stark gentemot exempelvis euron och skulle stärkas än mer vid högre styrränta. Det skulle i så fall försvåra svensk export. 
Ser man på ekonomiska fakta inser man att det är den borgerliga regeringen som skapat den bostadsbubbla som Borg vill att andra än han ska ta itu med. Och när varken Borg, riksbanken eller affärsbankerna vill göra något kommer bostadsbubblan fortsätta växa. 
Att en del av de som borde kritisera den av Borg uppumpade bostadsbubblan själv sitter i bostäder vars värde ökat med miljonbelopp de senaste åren kan möjligen hämma deras lust att kritisera. 

Sven-Erik Österbergs arbetarbakgrund - och avsaknad av akademisk utbildning - är idag ganska sällsynt i den politiska elitens Sverige. Men när allehanda experter nu tillfrågas om trolig ny partiordförande för (s) är det han som oftast nämns. Räcker han till för den posten? 

Frågan är i flera avseenden idiotisk. I ögonen på en medial elit i Stockholms innerstad står han sig förstås dåligt - han är liksom inte en av dem. Han semestrar - eller gjorde i alla fall det - till och med i husvagn på Öland, vilket i deras ögon är ett kulturellt brott (ett hus på Gotland smäller långt högre). När det nu börjar hetta till i efterträdarfrågan anar man onekligen ett litet mått av klassfördomar när det gäller Österberg. Men det kan vara till hans fördel: Skulle han ha modet att göra minsta lilla av sina klasserfarenheter skulle han framstå som en ny röst i det politiska livet. 

Är han med sina 55 år för gammal? Tja, åldern i sig är oväsentlig. Men det är ett svaghetstecken att det inte står nya, ivriga generationer och väntar på att ta makten och ledningen i det socialdemokratiska partiet. Huvudproblemet är att en stor generationslucka existerar inom partiet. De som trädde fram från slutet av åttiotalet, under nittiotalet och 00-talet, var oftast starkt (och ibland extremt) präglade av de marknadsliberala vindarna. Kritikerna av detta gallrades ut, eller gav helt enkelt bara upp när de märkte att karriärvägarna uppåt stängdes. Under samma era gick dessutom den fackliga grenen av rörelsen in i ett tillstånd som ideologiskt ofta måste betecknas som zoombie-liknande: LO:s ledning slutade ställa krav på partiet, blev följsam - samtidigt som flera förbundsordföranden tog sina tydliga steg högerut på den politiska skalan. Mest svajig där har IF Metalls Stefan Löfvén visat sig vara. 

Ekande tomt alltså i de ideologiska hallarna. Praktiskt taget all systemkritik borta - och därmed också en försvagning av den realpolitiska fantasi som bara kan uppstå i ett starkt idépolitiskt magnetfält. 

Det ojas ibland över ”vänstern” inom rörelsen. Sanningen är att det knappt finns någon sådan kvar. Jo, den märks ännu av på rörelsens basnivåer och alltmer bland de allra yngsta, inte minst i tidskriften Tvärdrag. I själva verket är det ett av rörelsens största problem, att den pragmatiska mitten i partiet i några decennier enbart utsatts för påverkan från den långt mer livaktiga högerkanten i partiet. Och då har den alltid kunnat räkna med stöd från borgerliga medier. De ständiga ropen på ”förnyelse” är, vilket jag påpekat några gånger på den här sidan, ett kordord för högervridning. Kulmen på hela denna utveckling nåddes kanske i höstas, när det uppdagades hur Svenskt Näringsliv via PR-bulvaner och s-märkta högersossar betalat för operation högervridning av partiet. 

Som jag skrev inledningsvis i denna artikelserie tyder ingenting på att den nya rovdjurspolitiken är mer förankrad än den gamla. Det är inte konstigt. Grundproblemet kvarstår ju: landsbygden utarmas och så länge inget görs åt det kommer vargen att fungera som syndabock i många känsloliv.   
  
I min förra artikel nämnde jag åtminstone tre vägar ut ur en låst vargfråga, men det är den fjärde som är mest långsiktig, därför att den helt enkelt rör de djupaste skikten av vår världsbild. Den fjärde väg som måste anträdas för att nå målet om ökad tolerans för vargen är nämligen i grund och botten filosofisk: Vi måste sakta men säkert arbeta oss ur den art-egoism - speciesism kallar djurrättsfilosofen Peter Singer det för i sitt klassiska verk ”Djurens frigörelse” - som är nedlagd i nästan alla våra kulturella uttryck och i det ekonomiska systemet. 
  
”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. 
  
I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren. 
  
För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen: 
”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.”

Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.  

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta - inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare - tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott - hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man - i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson föll inte in i den generösa avtackningskören. Hans bidrag till Sahlin blev ett utlåtande över henne som hans och hans partis främsta inspiratör för det som de är emot, nämligen det mångkulturella Sverige. Åkesson och SD anser att det varit ett misslyckat så kallat projekt. 
Sahlin återgäldade de mot henne kritiska orden med att säga att det var den bästa present som hon kunde få. De andra partiledarna var mer generösa än Åkesson mot Sahlin. 
Maria Wetterstrands och Sahlins ömsesidiga hedersbetygelser stod ut som de mest hjärtliga. Sahlin sa sig betrakta Maria Wetterstrand som en syster. 
Lars Ohly (V) var imponerad över Sahlins styrka i valrörelsen då hon utstod hårda angrepp från sina motståndare. Fredrik Reinfeldt (M) framhöll i sitt tack till Sahlin hennes engagemang för homosexuella och mot rasism. Han överlämnande även en present, en I-pod med ljudbok, från regeringen. 
Göran Hägglund (KD) prisade Sahlins förmåga som kommunikatör och hejdade sina lovord med motiveringen att S kanske tar tillbaka Sahlin som partiledare då de hör berömmet. Maud Olofsson (C) gav Sahlin ett grönt färgat dricksglas. 
Folkpartiledaren Jan Björklunds ord om Sahlin var politiskt intressanta. Han sa att om Sahlin före valet hållit det tal hon höll till förtroenderådet efter valet hade även han kunnat rösta på henne. 
Björklund kanske ville ta tillbaka sitt beröm till Sahlin när hon kritiserade Folkpartiet för att ha blivit mer likt Moderaterna och förlorat sin socialliberala prägel med månande om handikappade, bra socialförsäkringar och annat under hennes 30 år i politiken. 
Även om det handlade om förståeligt vänliga ord om den avgående S-ledaren Sahlin var det symptomatiskt att partiledardebatten kom att handla om Socialdemokraterna och dess ledare. Det fokuserades dock även på den borgerliga regeringen och dess politik. 
Regeringens partiledare, med statsminister Reinfeldt i spetsen, tyckte förstås att de gjorde ett bra jobb. Reinfeldt lät som ett eko från den inför valet 2006 nöjde Göran Persson. Maud Olofsson sa också att hon var nöjd med regeringens politik. Det var även Björklund, som redogjorde för de framgångar han tyckte sig se på det utbildningsområde som han är ansvarig för. 
Wetterstrand pressade regeringen med frågor om den ansåg att den gör tillräckligt för att järnvägarna ska fungera, eftersom regeringen inte ger dem mer resurser utan går in för skattesänkningar. Mona Sahlin ställde en liknande fråga gällande välfärden.